Hmm.. Jag har små "minnes-snuttar" och minnesbilder från då jag var ganska liten.. Men det första minne jag kommer att tänka på som jag verkligen kommer ihåg är nog från då jag var 5 tror jag. Så jag var alltså inte jätteliten, men det är det som nu dyker upp i mitt huvud just nu.

I alla fall, det var julafton. Min familj var hemma hos min farmor och farfar. Man kan säga att deras hus är uppdelat i två delar. Man måste gå ut ur ena delen och in i en ny ytterdörr för att komma in i den andra delen som dessutom har en vind. Det var just i den delen med vind jag skulle gå in i. Jag vet inte riktigt varför, men vi barn trodde att tomten bodde där uppe på vinden i ett rum dit jag verkligen inte ville gå in.
Ingen annan var där inne i den delen, utan jag gick gick in helt själv och tänkte inte så mycket på att jag var själv.. Men sen, precis när jag hade tagit av mig skorna och gått in, hörde jag ljud ovanifrån, från vinden. Sedan kunde jag genom trappstegen se någons ben och fötter som började gå nedåt. Jag gömde mig bakom en fåtölj, hårt tryckt mot väggen och då och då kikade jag ut mot trappan. Jag såg mer och mer av en kropp. En kropp som tillhörde en man, en man med jeans och en mörkgrön skjorta. Jag kännde skräcken stiga inom mig. Långsamt gick han nedför trappan och precis i det ögon blicket han vände sig om började jag skrika. Jag skrek på hjälp, skrek på mamma.

Jag kände igen mannen jag såg, men det gjorde ingenting lättare.. Jag bara skrek och började gråta. Mannen närmade sig mig. Han hade en mask på sig. En mask hade vitt skägg och en liten röd luva på huvudet. Det var tomten. Jag fick panik och visste inte vad jag skulle göra. Jag var rädd för honom, rädd för tomten. Jag ville att någon skulle komma, mamma eller vem som helst.

Precis då hörde jag ytterdörren öppna sig. Jag skrek ännnu mer på hjälp och in kom min två år äldre storebror. Han förstod inte vad felet var, men kom ändå fram till mig och började trösta mig. Jag pekade mot tomten, fortfarande gråtandes, men min storebror såg inte tomten. Han såg bara farfar. Farfar i sina vanliga kläder, sina jeans och sin sjorta, bara det att han hade en tomtemask på sig, men mer än det såg han inte. (Jag trodde dock fortfarande att det var tomten). Såsmåningom kom även mamma in i delen av huset där vi var. Hon tröstade mig mer och fick mig på andra tankar.

Aldrig tidigare hade jag nog varit så rädd. Och lite hemsk upplevelse egentligen att uppleva när man är fem år, men man kan ju undra varför jag egentligen ens var rädd för tomten.. Fast precis såhär kommer jag ändå ihåg det nu, drygt 11(?) år senare. Jag kommer dock inte ihåg hur kvällen slutade, om vi ens hade någon tomte (haha). Men jag och min bror har i alla fall pratat om det här några gånger nu i efterhand och skrattat en del när vi hört varandras upplevelser av situationen, haha.

Kanske blev lite tråkigt med ett sånt långt inlägg utan bild, men hoppas ni orkar läsa i alla fall! :)